kaffeipausen

Som ett skvalande täcke utan ände men med egen vilja, utan rynkor men med vågor, utan tyg men med vind. Som den våg som rullade in, rullade sanden ut och den sista kaffemuggen lämnade strandkanten utan spår, spår som funnits men som ej finns mer. Sommarsol som värmde blev havsvind med kyla och fåglar flyttar. Lång bort blev kyla värme och solsken blir till sommartid, här endast en alltmer mörknade omfamnande kyla som längtar efter vinter och tidigt tända gatuljus. Katten sprang bort och dog och flugan på väggen satt bara kvar för att den fastnat, inte för att den ville… Host…höstjävel

Efter en natt utan sömn vaknade han plötsligt upp i total förvirring. Allt snurrade i total stillhet, varför kunde han ej förklara i denna stund av morgonljus. All frid som tidigare legat som en avbild i ljus var försvunnen. Var fanns den? Nu var han tvungen att kraftigt ifrågasätta hela den situation som uppkommit utan att för den skull förneka varifrån den kom. Ingenting var självklart och allt var uppenbart, ljus av små skalbaggar hade börjat bildas i det vattenglas som stod framför bordet i hallen och ljuset som uppstod blev en källa till att omfamna hela den uppenbarelse som framför honom nu avbildades i skuggor.  En skugga av vad, eller varför, vad var det han sett? En omtumlande tanke kvävde hans inre känsla av förnuft, nu var han åter förvirrad. Visste han vad som väntade eller visste han att någonting skett? Han låg i plågor och förtvivlade hela sin situation. Nu vågade han inte ens kliva ur bädden, istället låg han tryckt mot den kalla trygga vägg som han så ofta betraktat med fasa men som han nu såg som sin enda utväg från ovissheten, eller var den just det han inte behövde. Nu hatade han väggen. Istället för att trycka sig mot den tog han nu avstånd från den och lade sig med hela sin tyngd så långt ut på bädden som möjligt var utan att för den skull falla av densamma. Nu var väggen inget hot och han kunde nu återvända till tankarna gällande uppenbarelsen han varit med om. Var var den? Var hade han sett den, nu mindes han inte vad som tidigare utgjort hela hans värld av frågor. Skulle han nu få sömn eller skulle något nytt påminna honom om tidigare frågor som vidrört hans knappa sinne för medvetenhet. Han var helt beroende av den hjälp han fick med att ihågkomma saker som som han varit med om och den hjälpen stod Albertine för. En ljus smak av välvilja fyllde hans tankar när Albertine skulle komma för att utföra den tjänst hon av familjen var mer eller mindre tvingad till att utföra. I en värld av total förvirring var hon den som skulle bringa ordning och få honom på tankar som kunde utgöra ett sorts fortsatt hopp för honom och för den familj som han idag ej hade en aning om att han var placerad i.…